Intill mig på en ihopknögglad fleecefilt ligger Hugo. Benen är slappt utsträckta åt sidan och hans huvud ligger tätt mot mitt lår. Lite trött andhämtning och ett hjärta som studsar in och ut genom huden. En tuff dag. Men en glad dag. Äntligen är han här!

Det har varit en sådan kamp. Men den är nästan som bortblåst nu när man får hålla om honom. Det är svårt att förstå att den här killen var räddad minuter från avlivning.

I natt ska vi sova ihop under soffan. Ja, det låter väl konstigt men jag har byggt en soffa själv som liknar en läktare. Undertill finns den så kallade "Kärleksgrottan". Ett krypin som mest huserat som rolig tillflyktsort under fester. Nu har den fått bli Hugos fästning där han kan känna sig trygg och lugn. Men för att han verkligen ska kunna göra det krävs det att vi spenderar några nätter där ihop. Så strax är det dags för mig att kravla mig in på alla fyra med täcke och kuddar. 

God natt tout le monde!