Ja. Vissa stunder som människa och hundägare...

Vaknade upp för ett tag sedan med ansiktet utplattat mot matteboken. Förvirrad och varmsvullen bestämde jag mig för att dra ut Hugo på promenad för att sparka igång tjuvsovarkroppen. Satte på på mig mjukisbyxorna och tjockisstrumporna. Sneglade förbi i spegeln och upptäckte att jag hade en stor röd sjua tvärs över fejset. Boktryckarkonst.

Lurar på Hugo sitt täcke och mig själv skorna. Ut i kalluften. Skönt. Hugo är asnöjd, pissar ner hela trappen upp till huset. Han är bra på att kissa den mannen, men han skulle inte bli ansvarig för snipe-delegationen under hundapokalypsen. Andra hundar prickar lyktstolparna. Hugo prickar ovanligt ofta framtassen. Awesome. 

Har inte käkat en ordentlig lunch idag. Blodsockervärdet är tragiskt. Eller ja, fascinerande instabilt. Varje hundpromenad brukar börja med en kvalificering till olympiska spelen i gång då Hugos livslust bokstavligen exploderar efter passerad ytterdörrkarm. Idag hängde jag bara med så gott jag kunde utan större motstånd. Ja, förutom det naturliga motståndet som medföljer när man är en sladdrande disktrasa.

Har ni också problemet att hundekipage alltid, ALLTID ska dyka upp medan era hundar lämnar brunt på hög?! Jag skojar inte, jag tror allvarligt att hundägare står och gömmer sig i väntan på att Hugo ska sätta sig och klämma. Och de tajmar gärna med att skapa crescendo precis när jag står och balanserar i konstig vinkel med ena handen iklädd bajspåse en millimeter över korvhögen. Gärna också som nu, efter att jag handgripligen letat efter den mjuka värmekällan i mörkret ett tag. Då gör de entré. Och har man tur är det en hund med extra allt som kommer. Lite som en pizza med extra mycket på toppen. Som man tappar. I knät. På en rysk maffialedare. Typ en sådan hund med extra allt. Extra högt skall, extra seg ägare, extra hett temperament, extra envishet. Ikväll utspelades precis detta. Jag står hukad med ansiktet nere över en icke särskilt Zoega-doftande brunhög med spindelvävstunn plast som enda skiljelinje mellan jag och den. Hugo har jag placerat ovanför mig sittandes i den lilla döda blomsterängsbacke vi befinner oss i. Duktig kille. Men se där. En hund med extra allt dyker upp. Visst är det väldigt smart att ha sin hund sittandes ovanför en så att man har koll och kontakt med den under tiden man måste koppla greppet om nummer två. Men när sådant här inträffar resulterar det i att hunden i och med backen kan ta extra sats för att därefter flyga nedför backen. Bajskorven slinter i min ena hand medan den andra handen slits ur led ovanför mitt huvud. Jag får grepp med bajspåsearmen om kopplet. Försöker linda den tvåtusen varv runt vilket i verkligheten blir ett halvt. Det flyger bajs i luften. Börjar slita upp Hugo mot den enda riktningen som är möjlig, det vill säga uppför gräsbacken. Där resterna av tusen bajshögar bor tillsammans med novemberkvällsdagg. Som en jultomte drar jag en hysterisk Hugo som moonwalkar upp för kullen bakom mig samtidigt som jag enträget i sann hundterapistämma glatt gapar "HÄRRÅT!". Mina skor halkar gång på gång och jag gör närmast spagatliknande utfall medan de två hundarna med dödslängtan avfyrar muntliga kanonkulor över varandra bakom mig. Väl uppe på krönet på mitt Mont Blanc glider båda fötterna åt varsin geografisk riktning och jag hamnar i horisontalläge i en skog av ruttna grässtrån och mystiska mjuka element. Och det är då jag bara vill gallskrika "TA DIN JÄVLA PÄLSBOLL MED DAGGMASKKUK OCH DRA SÅ MIN OUPPFOSTRADE BAJSHUND KAN TAGGA NER!!!" 

Men det gör man ju inte. För hur förbittrad man än är, när armen är ur led och man i övrigt är glacerad i hundbajs, kan det ju faktiskt vara så att den andra hundägaren har svagt hjärta. Eller dennes hund. Eller för all del min egen hund. Och inte fan orkar jag råka döda någon. Inte insmord i min egen och andras hundars avföring. Inte när jag har tenta nästa vecka. Inte när jag har en nyinköpt ost som väntar på mig där hemma. Och knöligt nog älskar jag dessutom livet, människor och hundar. Så istället kniper jag ihop stjärten om grässtråna för att hållas kvar nere på marken medan Hugo leker Hitler och ekipaget med extra allt försvinner bort. 

Sedan är det bara att resa sig. Leta upp bajspåsen. Försöka finna någon löst liggande bajsbit att återfylla den med. Och gå vidare.

 

Monica

20 november 2013 23:35

Erkänn, Molly, att det var mycket enklare när du hade en eremitkräfta. För att inte tala om den vandrande pinnen. ;)

 

TheMeMolly

21 november 2013 09:41

Läste just det här inlägget (som är det första jag läser på din blogg) och jag kommer absolut fortsätta läsa om dig och din otroligt fina hund! Tack för att du lös upp min dag med ditt inlägg! c:

 

Anna-Lena

21 november 2013 22:28

Ha ha, helt underbart!!
Åtminstone att läsa ditt inlägg, vet inte om det var lika underbart att uppleva detta men otroligt roligt inlägg!
Anna-Lena

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Cyklade precis iväg till Ica den Större som ligger lite längre ifrån oss för att köpa mutor till Jacob och Hugo att ha till ikväll. Väl framme vid kassan radade jag upp mina varor. Jag är en sådan som lägger alla sträckkoder åt rätt håll och inte byg...

    Så här såg det ut när jag kom hem idag.   Vi har kört hårt idag. Både med Hugos och mitt hjärta.   Hugos hjärta gick sönder först. Jag lämnade honom rekordlänge idag. En och en halv timmes frånvaro. Det senaste har vi tränat 20-min...

Progress, min herre. Progress!   Han lär sig älska. Svårare än så är det inte.    Igår. Förutom att jag rullade i hundbajs, uppnåddes en ny level med Hugo. Jacob satt hundvakt på förmiddagen! Tre timmar med enbart manlig kärlek. Och jag kunde...

  Ny leksak - plånboken approves! (Pet-flaska med godis i)     Hugo stilar i sitt nya täcke (som han egentligen tycker sådär om ännu..)   Vi har lekt lite nu på kvällen minsann! Man får sätta klockan när man pluggar. Det är ju faktiskt ...

Blomstersprutan. Detta vapen. Som jag fruktat, bävat och dragit på det. Men så igår började vi. Sluta skäll-kampanjen.    Och jisses, vad det funkar bra. Lite för bra. Ja, Hugo blir ju alldeles livrädd... Det var det jag var orolig för. Men försö...