Nu sitter jag med Hugo slappandes intill mig här igen. Vår tredje kväll. Lätt slitna efter dagens erfarenheter, goda som sura.

Den här bloggens syfte är att ge insyn i hur det är att rehabilitera en hund. Vi har ingen möjlighet att säga nu om det kommer gå bra eller inte för Hugo, det är viktigt att poängtera. Vi får helt enkelt göra vårt bästa och se. Bloggen ska alltså inte figurera som en framgångssaga utan fokuserar på resan. Med alla dess framgångar och motgångar. För det kommer inte vara enkelt. I mångas ögon är Hugo redan dömd att misslyckas. Men bland de som är kunniga inom området råder det stort hopp. Och Hugo själv visar hela tiden hur tacksam han är över att leva. 

Som ägare, vilket jag ändå är även om jag också figurerar som jourmatte, är det ett arbete med mig själv likväl som med den jag behandlar. Hur lätt det är att känna nederlag ute när Hugo skrämt upp ett äldre par ute med sina minivovvar. Hur man känner sig otillräcklig när man inte får kontakten man hoppas på ute på promenaden. Man ser folks blickar och känner tyngden av både fördommar mot vissa hundraser och missbelåtsamheten över att hunden de möter inte beter sig som den "borde". Att ha is i magen, lita på sin kompetens och finna solstrålarna. Det är saker jag kommer träna på samtidigt som Hugo lär sig att gå fint i koppel, ignorera grannarnas steg i trappen och tro gott om människor. Det är minsann ett gemensamt arbete.

Dagens solstrålar:

Hugo älskar verkligen vatten! Han höll på att dra i mig när jag presenterade honom för badstranden på vägen hem. Skrutten såg ut som ett exalterat (hårigt) barn på julafton. Så härligt att se honom lycklig och obekymrad.

Väl hemma såg han ut som en prickig korv eller kanske en mögelost av all lera som skvätt upp under promenaden. Kärleksbeväpnad med hot dogs lockade jag försiktigt med honom in i duschen. De två baktassarna stannade gärna utanför kanten då och då, men tusen ton beröm och några välförtjänta korvbitar senare stoltserade en ren och lycklig vovve fram och tillbaka i lägenheten med sväng på stjärten.

Promenaderna gör honom gott. Han är nu under kvällen så slut att han faktiskt inte orkar reagera på alla ljud i trappuppgången. Och jag har lyckats lämna honom ensam i rummet utan att ha fått en svans med mig när jag gått omkring. Fantastiskt!

Det mest oväntade var att grabben lärde sig "ligg" idag! "Sitt" och "Vacker tass" kan han sedan innan, men detta fenomen att man även kanske blir ombedd att lägga sig ned ibland var nytt. Ja... Det kanske inte går alltid. Men jag blev så överraskad över den oväntade responsen att han måste ha trott sig löst livets gåta.

I morse var det en oerhört positiv vovve som tog sig an uppgiften att göra i ordning alla vattenpölar i Vilsta. Det vill säga, befria dem från det islager som någon otroligt inkompitent själ hade placerat ut över allt någorlunda blött och roligt. Det finns videobevis att skicka in och kräva pengar av parkförvaltningen med. Hugo verkade präkta nöjd över sin arbetsinsats i alla fall!