Cyklade precis iväg till Ica den Större som ligger lite längre ifrån oss för att köpa mutor till Jacob och Hugo att ha till ikväll. Väl framme vid kassan radade jag upp mina varor. Jag är en sådan som lägger alla sträckkoder åt rätt håll och inte bygger berg. Sist bland alla varor lade jag mina varsamt upplockade munkar. Dem ville jag ju inte krossa bland resten när de åkte ner i uppsamlaren tänkte jag. Skulle plocka upp påsar när jag märker att någon ungefär står på mig. Ursäktar mig lite. Ser sedan att det är en medelålders man, ganska lång med hästsvans. Och någonting är off. Detta understryks av att han helt sonika tar kunddelarpinnen och med styrka trycker ihop alla mina varor till ett berg. Jag bara stirrar på honom. Han kollar på mig och rycker på axlarna med ett ansiktsutryck någonstans mellan "Vadådå?!" och "Nej, jag vet inte heller varför jag precis gjorde så där." Han har ju inte ens några varor på bandet. Jag tittar på mina stackars munkar. De ligger nu som ett ihopfällt dragspel i sin påse. 

När han passerar mig med sitt nyinförskaffade Lucky Strike-paket tar han mig på höften och säger "Ha en trevlig helg du!". "Detsamma du..." Svarar jag. På väg ut genom Icaportarna hör man mannen skråla "Pluto! Pluto!!". Och jag tänker bara, det är inte sant...

Och visst. Där ute sitter en fin vovve med en pinne i munnen och väntar på sin husse. Det står en äldre tant där som tydligen har gullat lite med den. Mannen kommer fram och är munter och glad. Pratar med tanten om "Pluto", som tydligen är en tik och elva år. Och så säger han. "Hon vet att hon ska få stryk sedan när vi kommer hem." Han vänder sig ner mot det otroligt väna hundansiktet och spottar ur sig "Ja, du vet att när vi kommer hem då kommer jag ta den där pinnen du har i munnen och slå dig med." Tanten bara gapar. Säger ett tafatt "Nej, men så ska man inte göra med hundar..." Mannen bara skrockar och säger att jo, det ska man visst. Tills att de blivit sådär lydiga efter en stund. Det är bra. Jag är helt chockad. Mår illa. Vill gå fram och verbalt banka skiten ur mannen. Egentligen låna pinnen av Pluto en stund, slå av näsbenet på hästsvansalkolisten, för att sedan ge tillbaka pinnen. Jag vill få hans namn och uppgifter, kontakta polisen. Jag vill inte gå därifrån. Lämna den fina hunden med sin påverkade husse. Hugos historia skriker i mitt inre och tusen frågor blommar upp som de förädiska skönheterna som dekorerar nässlor och kaktusar. Det är till och med en stor möjlighet till att Hugo har träffat den här hemska personen. Men mest av allt känns det som jag står framför en av dem som dragit in min oskyldiga Hugo i sitt trassliga liv med alkohol, narkotika och slagsmål. 

Under tiden jag slogs för att behålla Hugo i livet och ge honom en ny chans talade jag mycket med polisen. Jag frågade även om, i och med att de visste vilka Hugos tidigare ägare var, om dessa nu var försatta med husdjursförbud. Polisen svarade då att de inte gjorde sådant även om man kunde. För mycket jobb.

Vad ska man göra egentligen...?!

Så här såg det ut när jag kom hem idag.

Vi har kört hårt idag. Både med Hugos och mitt hjärta.

Hugos hjärta gick sönder först.

Jag lämnade honom rekordlänge idag. En och en halv timmes frånvaro. Det senaste har vi tränat 20-minutare varje för- och eftermiddag, men det här var något nytt och fräscht så att säga. Hugo ansåg inte att detta var det roligaste han varit med om. Eller gjorde han det? Såg ut som han hade haft raveparty när jag kom hem. Jag menar kuddar utslängda, tabletter överallt, en övergiven minikjol... Även mina linskoppar är tydligen en gäst att räkna med när det är fest på gång.

Man kan också tolka det som att det försiggått ett självmordsförsök medan jag var borta. Jag menar kuddar utslängda, tabletter överallt, en övergiven minikjol... Mitt hjärta reagerade mer i reaktion utav det sistnämnda. Helvettesatan!!! Dessa piller. Jag som trodde jag hade legistsäkrat! Men tydligen inte självmordssäkrat. Hade bevisligen ett, tämligen nyöppnat, paket ipren på bordet när jag lämnade hemmet. Hade bevisligen ett ännu mer, tämligen nyöppnat paket ipren över hela golvet när jag kom hem. Google. "Värktabletter avsedda för människor är farliga, potentiellt livsfarliga, för hundar." Åh, herre gud. Det fanns knappt någon ask kvar. Hugo hade gått all in. Började räkna de vita livssläckarna som jag samlat upp från golvet. Asken började sitt liv med 30 tabletter. Jag har ätit två själv. Totalt antal återfunna tabletter, i mer eller mindre ognagt skick - 28. Halleluja!! Hugo är som en liten fjortis! Vill egentligen inte dö, bara skrämma upp omgivningen. 

Och nu är jag en allvarlig lektion visare.

Annars har vi lekt ganska mycket idag. Brottningsmatch! Vi älskar det både jag och Hugo. Fast mest jag. Hugo tycker mest om att pussas. Det stör mig i min gaming-koncentration och jag börjar fundera på om det är hans väl genomtänkta sätt att psyka bort mig från matchen. Smart hund. När vi inte brottats hemma har vi tränat på töntiga tricks. Det där med ligg har ju inte varit hans starka sida tidigare, men nu har vi börjat få kläm på det minsann. Idag började vi också med Give me five, och det sitter nu stenhårt. Ja, det kanske inte snärtar till av styrkan i den men vi kan helt klart klara av att vara med i samma lag och vinna någonting någon gång. Det tredje tricket vi övar på just nu är Var är bögen?. Det kan låta som ett ganska kontroversiellt trick. Och det är det säkert. Om man är en otrygg person med behov av att "bryta stigmatiseringen med tysta försiktiga leenden". Med tanke på att jag inte är särskilt hemlighetsfull med att jag är bisexuell och anser att kärlek är für alles oavsett konstellation tar jag mig friheten i att tycka det här är fruktansvärt roligt! Jag vet var jag och Hugo står i frågan om sexuell läggning. Vi älskar alla. Särskilt de som är sig själva.

Var är bögen? är i alla fall ett trick när Hugo helt sonika gör en sådan här pose:

Just nu ser det ut som en dålig vacker tass typ, men vi jobbar mot perfektionen, haha!

I morgon blir en underbar dag! Ja, för Hugo med men synnerligen för mig. Min bästa tjejkompis Malin kommer hit från Göteborg! Min underbara Anneli har fixat gratisbiljetter till Ladies Night (jag vet, appropå bojkotta sexismen, haha...) Jag och Malin ska i alla fall få leka Stockholmsbrudar i morgon kväll. Och det är sååå efterlängtat! Åh, saknar mina Göteborgspärlor så oerhört, och Malin i synnerhet. Jacob ska ställa upp som Hugovakt mot att jag fyller kylen med spännande tidsfördriv. Vi får sedan se hur mötet med Malin går ihop med Hugo men jag tror det kommer gå bra. Vi får se till att gå lugnt till väga även om man ibland bara vill dra in folk på en gång i lägenheten och bestämma över Hugos känslor. Det blir en promenad och massa, massa godis som vanligt. Det är inte svårt att tycka om Malin. Ännu lättare är det som hund. Hon älskar nämligen att klappa på saker. Hugo is winning!

Nu är det dags för nattprommis för att försöka bli av med en del av Hugos ocharmiga innandöme. Har de senaste nätterna vaknat av hans förödande gasutsläpp. Jag skojar inte. Jag vaknar på allvar av stanken. Vi måste lösa det där...

Ps. Hittade precis en hundgodis i trosan. Säger ju det, han försöker psyka mig när vi brottas! Nu planterar han ut dopningspreparat som jag ska åka fast för! Ds.

Progress, min herre. Progress!

Han lär sig älska. Svårare än så är det inte. 

Igår. Förutom att jag rullade i hundbajs, uppnåddes en ny level med Hugo. Jacob satt hundvakt på förmiddagen! Tre timmar med enbart manlig kärlek. Och jag kunde äntligen ta mig till skolan för första gången sedan Hugos entré hemma. Fantastiskt. Tog inte lång stund innan jag var tvungen att höra av mig till Jacob och fråga hur det gick. Han skrockade över min mammighet men uppvisade tydliga bevis på en välmående Hugo - ett foto av honom djupt sovandes på mattan. Visserligen, nu när jag tänker efter kan det ju också ha varit ett foto på en död Hugo. Men i stunden gjorde jag som tur var inte den kopplingen utan kunde lugna mina nerver efter Jacobs rapportering om att Hugo hade varit lite vilsen i fem minuter efter min avfärd men sedan gått och lagt sig. Cyklade väldigt fort hem i alla fall. Man vill ju inte slösa på sekunderna. Success rate: full pott!

Idag körde vi vidare in i djungeln "Hugos behandlings-saga" och satsade på dubbeltrubbel. Vi kastade oss in i faran, och kom ut svettiga och lyckliga. Vid lunchtid anlände min andra bästa killkompis Niklas på fruktansvärt efterlängtat besök! Han har ju aldrig tidigare fått träffa Hugo men varit en underbar stöttesten under hela processen. Sedan vet jag också att han är superförberedd och har sedan lång tid tillbaka köpt present till Hugo. Jag vet. Mina killkompisar alltså. Hög kvalitet!

Ja, ni kan proceduren vid det här laget. Niklas hade godis på fickan och stod i profil lite längre ner på gatan. Vi hälsade en bit på avstånd och gick fram, under tiden tappade han godis runt sig som Hugo "lugnt" kunde smaska i sig medan han bekantade sig med denna nya människans doft. Under tiden pratar och kramas jag och Niklas. Efter en stund får Hugo godis ur Niklas hand, fortfarande utan ögonkontakt. När spänningen har lagt sig började vi vår efterlängtade promenad. Efter halva promenaden ungefär tar vi en liten paus och jag och Niklas sätter oss ner. Och det är här kärleken exploderar. Hugo älskar Niklas! De kan titta varandra i ögonen och Niklas ansikte blir slickat likt en glass en het sommardag. Det var då jag beslutade mig för att satsa. Vad fasen. Niklas fick följa med in efter promenaden. Vi gjorde som vi tidigare gjort med Jacob. Lät Niklas gå in först och sätta sig vid köksbordet, laddad med hundgodis. Jag och hugo går in i lägenheten efteråt och lungt och glatt får Niklas och Hugo hälsa på varandra utan sina ytterkläder på. Om kärlek kan växa från max till MAX gjorde den det. Hugo som ändå brukar vara ganska chill efter tag lät inte Niklas vara i fred. Och Niklas klappade och kliade Hugo allt vad han kunde och de båda njöt underbart. Och jag satt bara och titta på och log med mungiporna uppe vid ögonvråna.

När Niklas gick märktes det hur besviken Hugo blev. Dumt nog serverade jag mat till honom då, men han var väl för bedrövad och lät den ligga övergiven trots iblandade godsaker. Inte förrän några timmar senare fick Hugo aptit igen. Då kom nästa besök! På frågan hur mycket Hugo tycker om Jacob är svaret oändligt mycket. Att se honom upptäcka Jacob ute på promenaden var som att se honom upptäcka ett berg av leverpastej. Fint. Sedan skruttade Hugo nöjt omkring oss i lägenheten medan vi lagade middag och hade det trevligt. När jag sa till honom att gå och lägga sig för att vila gjorde han det såsom han brukar. Varvade ner totalt och kunde sedan i sömnen processa dagens alla olika utmaningar och lyckliga erfarenheter. 

Han är så oerhört härlig den här hunden. Tack gode gud att jag fick in honom i mitt liv. Med bajskorvar och allt. Tack.

Hugos nya drömkille Niklas! <3

Jacob lär Hugo laga mat.

Gosen i en av sina mer egenartade favoritställningar!

Ja. Vissa stunder som människa och hundägare...

Vaknade upp för ett tag sedan med ansiktet utplattat mot matteboken. Förvirrad och varmsvullen bestämde jag mig för att dra ut Hugo på promenad för att sparka igång tjuvsovarkroppen. Satte på på mig mjukisbyxorna och tjockisstrumporna. Sneglade förbi i spegeln och upptäckte att jag hade en stor röd sjua tvärs över fejset. Boktryckarkonst.

Lurar på Hugo sitt täcke och mig själv skorna. Ut i kalluften. Skönt. Hugo är asnöjd, pissar ner hela trappen upp till huset. Han är bra på att kissa den mannen, men han skulle inte bli ansvarig för snipe-delegationen under hundapokalypsen. Andra hundar prickar lyktstolparna. Hugo prickar ovanligt ofta framtassen. Awesome. 

Har inte käkat en ordentlig lunch idag. Blodsockervärdet är tragiskt. Eller ja, fascinerande instabilt. Varje hundpromenad brukar börja med en kvalificering till olympiska spelen i gång då Hugos livslust bokstavligen exploderar efter passerad ytterdörrkarm. Idag hängde jag bara med så gott jag kunde utan större motstånd. Ja, förutom det naturliga motståndet som medföljer när man är en sladdrande disktrasa.

Har ni också problemet att hundekipage alltid, ALLTID ska dyka upp medan era hundar lämnar brunt på hög?! Jag skojar inte, jag tror allvarligt att hundägare står och gömmer sig i väntan på att Hugo ska sätta sig och klämma. Och de tajmar gärna med att skapa crescendo precis när jag står och balanserar i konstig vinkel med ena handen iklädd bajspåse en millimeter över korvhögen. Gärna också som nu, efter att jag handgripligen letat efter den mjuka värmekällan i mörkret ett tag. Då gör de entré. Och har man tur är det en hund med extra allt som kommer. Lite som en pizza med extra mycket på toppen. Som man tappar. I knät. På en rysk maffialedare. Typ en sådan hund med extra allt. Extra högt skall, extra seg ägare, extra hett temperament, extra envishet. Ikväll utspelades precis detta. Jag står hukad med ansiktet nere över en icke särskilt Zoega-doftande brunhög med spindelvävstunn plast som enda skiljelinje mellan jag och den. Hugo har jag placerat ovanför mig sittandes i den lilla döda blomsterängsbacke vi befinner oss i. Duktig kille. Men se där. En hund med extra allt dyker upp. Visst är det väldigt smart att ha sin hund sittandes ovanför en så att man har koll och kontakt med den under tiden man måste koppla greppet om nummer två. Men när sådant här inträffar resulterar det i att hunden i och med backen kan ta extra sats för att därefter flyga nedför backen. Bajskorven slinter i min ena hand medan den andra handen slits ur led ovanför mitt huvud. Jag får grepp med bajspåsearmen om kopplet. Försöker linda den tvåtusen varv runt vilket i verkligheten blir ett halvt. Det flyger bajs i luften. Börjar slita upp Hugo mot den enda riktningen som är möjlig, det vill säga uppför gräsbacken. Där resterna av tusen bajshögar bor tillsammans med novemberkvällsdagg. Som en jultomte drar jag en hysterisk Hugo som moonwalkar upp för kullen bakom mig samtidigt som jag enträget i sann hundterapistämma glatt gapar "HÄRRÅT!". Mina skor halkar gång på gång och jag gör närmast spagatliknande utfall medan de två hundarna med dödslängtan avfyrar muntliga kanonkulor över varandra bakom mig. Väl uppe på krönet på mitt Mont Blanc glider båda fötterna åt varsin geografisk riktning och jag hamnar i horisontalläge i en skog av ruttna grässtrån och mystiska mjuka element. Och det är då jag bara vill gallskrika "TA DIN JÄVLA PÄLSBOLL MED DAGGMASKKUK OCH DRA SÅ MIN OUPPFOSTRADE BAJSHUND KAN TAGGA NER!!!" 

Men det gör man ju inte. För hur förbittrad man än är, när armen är ur led och man i övrigt är glacerad i hundbajs, kan det ju faktiskt vara så att den andra hundägaren har svagt hjärta. Eller dennes hund. Eller för all del min egen hund. Och inte fan orkar jag råka döda någon. Inte insmord i min egen och andras hundars avföring. Inte när jag har tenta nästa vecka. Inte när jag har en nyinköpt ost som väntar på mig där hemma. Och knöligt nog älskar jag dessutom livet, människor och hundar. Så istället kniper jag ihop stjärten om grässtråna för att hållas kvar nere på marken medan Hugo leker Hitler och ekipaget med extra allt försvinner bort. 

Sedan är det bara att resa sig. Leta upp bajspåsen. Försöka finna någon löst liggande bajsbit att återfylla den med. Och gå vidare.

Ny leksak - plånboken approves! (Pet-flaska med godis i)

Hugo stilar i sitt nya täcke (som han egentligen tycker sådär om ännu..)

Vi har lekt lite nu på kvällen minsann! Man får sätta klockan när man pluggar. Det är ju faktiskt viktigt att man tar pauser och rör på sig. Och Hugo håller med! Den lilla kärleksskrutten. Ikväll har han varit lite piggare än vanligt. Eller nyfiken. Gått omkring själv på upptäcksfärd när jag suttit och pluggat i soffan. Kärleksgrottan under soffan har inte varit så frekvent besökt sedan förra veckan när vi sov ihop där. Men nu har han varit där inne och gosat alldeles själv lite grann. Annars är det ju hallmattan och vardagsrumsmattan som is the shit. Då och då försöker han smita upp i soffan. Oftast när det är lite roligt på gång och vi skrattar och leker. Lite som om han tänker såsom smarta barn gör - jag frågar om pengar nu medan mamma är glad, typ. Men det får han inte mycket för, den lille spjuvern. Och han förstår att han gör fel så det tar inte så mycket för att få honom att milt hoppa ner och skämmas lite. 

Idag fick vi handlingar från Polisen också. Nu har vi dokumenten på att Hugo verkligen är min! Fick till och med en fin liten hälsning från Eva som varit vår trevliga kontaktperson. 

"Överlåtelse av omhändertagen hund"

Till sist vill jag bjuda på en liten film som visar hur det är att vakna som Hugoägare. Vilket är typ det finaste som finns. 

Och med lite god morgon säger vi god natt!

Blomstersprutan. Detta vapen. Som jag fruktat, bävat och dragit på det. Men så igår började vi. Sluta skäll-kampanjen. 

Och jisses, vad det funkar bra. Lite för bra. Ja, Hugo blir ju alldeles livrädd... Det var det jag var orolig för. Men försöker se det som att han kanske skäller mer för att han har det som vana. Inte för att han är upprörd på riktigt. Oavsett hans anledning börjar det bli ganska tyst i lägenheten nu. Har faktiskt kommit på honom med att skälla och sedan springa i väg och gömma sig - utan att jag ens har tittat på honom! Han verkar helt klart ha hajat grejen. Skäller man får man vattensmisk. Det som finns kvar är ett lågt gurgelgrymtande som han utstöter lite i smyg. Så fort jag tittar på honom blir han tyst dock. Herregud. Jag hoppas inte att han tappat all tilltro till min godhet på grund av detta. Mina grannar har nog däremot börjat hysa glädje över att de nu kan passera svalen utan att bli oralt motarbetade. Ungefär i alla fall.

Hörs kanske mer senare! Nu stundar promenix.

Hugo har inte haft så roligt med mig idag. Det är ju lite svårt att förstå att människor måste sitta tyst och stilla och titta in i saker ibland. Typ studentlitteratur. Men till slut vaknade hon till liv, matten! Tänkte aktivera honom i lite lydnad och tricks. Ja, inte bara de vanliga grejerna. Det måste ju vara lite roligt också! Idag tränade vi på att gå mellan mina ben på kommando. Det gick sådär. Men vi hade kul! Han är så himla gosig att vara med. Hugo vill verkligen förstå och göra rätt, men ibland hoppar han lite väl snabbt till slutsatser. Vi har tex ett "problem" med att han sätter sig ner så fort man tar fram en godis! Gubben då...

Idag anlände också Hugos efterlängtade täcke! Ida har varit snäll och fixat fram ett åt honom så att han inte ska frysa i novemberkylan. Det är jättefint och jag försökte verkligen få Hugo att känna sig stolt och snygg i sin nya outfit. Man kan väl säga att jag nog inte riktigt lyckats än. Dels tycker han det är läskigt att sätta på sig den, dels tycker han nog den är klumpig och i vägen. Syns i hela hans kroppsspråk. Dessutom blir han mindre lydig med den på! Som om han vägrar lyssna och göra saker han verkligen vet att han ska. Protest! "Ska jag ha den här på mig kommer jag i alla fall inte sitta fint också, det kan du ju glömma..." Dock måste erkännas att han går väldigt fint med den på. Så länge han är lite obekväm kommer jag alltså tyckas ha en väldigt uppfostrad vovve med mig på promenad. Får se om man kan utnyttja läget och förlänga "biverkningarna" till att stanna även när täcket blivit invant.

På kvällen kom Jacob hit. Vi mötte honom som vanligt utomhus och hej, vad glad man kan bli! Hugo sket i godiset och studsade rakt på Jacob i stället, trots att det var mörkt och Jacob såg ut som en bandit. (Ja, banditmössan fick Hugo prova senare. Det kan ni se på bilden nedan.) Det märks att Jacob verkligen fått en stor plats i Hugos hjärta nu. Han går nästan mer fram till honom än till mig på promenaderna. Kan vara för att Jacob är väldigt duktig på att ge godis. Men är nog egentligen mer för att man känner sig trygg med Jacob, både som människa och djur. Ja, inte Jacob alltså utan den som umgås med honom... Jacob själv är väldigt mån om att nå en bra relation med Hugo och han går väldigt försiktigt fram. Han tittar till exempel fortfarande inte Hugo alltför mycket i ögonen, och är väldigt noga med att vara lugn och stabil omkring honom. Verkar funka väldigt bra som sagt. 

Fast idag upptäckte vi något, inte helt chockerande men, nytt hos Hugo. Han har tidigare inte visat sig så värst stor i att leka. Då vi måste ha koppel på är det begränsat med lek när vi är ute, och inomhus får Kongen (bitleksak) ligga övergiven för det mesta. Antagligen har ingen verkligen lekt med honom under sin uppväxt. Däremot har det visat sig att killen gillar bollar. Hade en tennisboll på rep (som man kan slunga iväg) hemma när han flyttade hit. Visade sig att den tyckte han väldigt mycket om! Lite för mycket... Han började slakta den så att säga. Så den stackars bollen har han inte fått ha så mycket. Tog fram den idag så Jacob och han kunde få lite kvalitetstid. Helt plötsligt började Hugo morra och visa tänderna när Jacob skulle ta bollen. Först tänkte vi att det var en hierarkigrej, för mig lät han minsann ta bollen så mycket jag ville. Men ett tu tre så var han på mig med. Vi satt bara häpna, jag och Jacob. Och sedan rykte google fram på sin vita springare. Detta är ju inget allvarligt problem direkt. Men nu ska jag hålla ett extra öga på killen  och börja byta med godis om han blir för fäst vi saker. 

Nä, nu är det dags att dra in Hugos filt till sovrummet. Än så länge har vi ju inte fixat en ordentlig hundbädd. Får bli julklapp eller något. Filten verkar älskad tills vidare. Och jag vill visa mitt täcke lite uppskattning nu också... 

En riktig Göteborgar-snubbe! Busmössa och allt... ^^

Och så var det måndag. Vart tog söndagen vägen undrar ni? Jo...

Efter en gosmorgon ihop gick vi ut och träffade Jacob igen. Hugo blev överlycklig och alla tre vandrade glada vidare mot Vilsta. Jacob hade ryggsäck på sig och jag hade med mig en filt. Så satte vi oss på en liten träscen och hade rehabiliteringspicknick! Lyxmackor, varm choklad och kanelbullar, ihop med ankor, kanotister och hundar. Hugo var lite av i ett exalteringscrescendo så det blev en picknick med mycket vilja och råstyrka från oss allihop. Men vi hade roligt i alla fall. Och fortsätter vi med sådana här "observera världen"-omgångar kommer nog Hugo bli mer och mer avslappnad.

På kvällen när jag var ute i köket en kortis kom jag tillbaka till en halv muffins mindre! Hugo blev ju inte mindre anklagat skyldig av att han gjorde den här minen när jag frågade honom. ;)