Efter lite vila och ombry har både jag och Hugo blivit piggare och gladare. Förutom det som hände på promenaden har det faktiskt varit en väldigt fin dag! Nu på kvällen satte jag på Kylie Minogue och dansade järnet ihop med en överförtjust vovve. Blev till och med uppbjuden till lite pardans av en viss herre på bakben.

Lite morgongos!

Teamet som jobbar, jag och Hugo!

En intensiv dag senare. <3

Som jag var inne på under förra inlägget är det här inte en sagovariant av verkligheten. Jag vill verkligen visa hur arbetet går, och då måste jag också kunna lägga min stolthet och rädsla åt sidan och visa när det är riktigt, riktigt dåligt.

Idag upplevde Hugo hans svåraste stund hos mig hittills. Och jag med. Han gick in i sig själv och helt plötsligt omvandlades iver till fruktansvärd stress och ångest under vår promenad på eftermiddagen. Av en händelse filmade jag början och en bit in i det. Ville visa vår hundpsykolog Ida hur det är när det inte går så bra ute, för att kunna få hjälp när inte de vanliga metoderna räcker till. Strax efter att jag stängde ner kameran blev det riktigt illa och mitt uppe i det lyckas han få mig att tappa taget om kopplet. Han försvinner in i skogen. Paniken flödade in i hjärtat. Det här var absolut det värsta som kunde hända och jag skulle aldrig förlåta mig själv om...helvette. Jag hann tänka "Tack gode gud att jag knutit fast ljusblå bajspåsar på kopplet så att jag kan se honom!!". Jag "smygkuta" efter honom med skräcken i varje muskel - inte för snabbt så han skrämdes iväg, och heller inte så långsamt så han kunde försvinna i mörkret. Av någon anledning väljer han helt plötsligt att springa tillbaka mot mig och jag kastar mig ner i skräddare mitt i den sura mossbädden och sträcker ut armarna försiktigt som en mamma som är med på leken. Vissa hundar har ju då en tendens att bara luras och kutar medvetet förbi en när man tror man äntligen fått kontakt. Men inte Hugo. Han stannar framför mig så jag kan fånga kopplet och jag överröser honom med kärlek och två nävar godis i blixtsnabb takt. I hans ögon ser man stressen. Hela hans kropp skriker oro, varenda centimeter av skogen är under hans panikslagna analysering. Jag sitter där sedan med honom i femton minuter, klappar långa långsamma tag över huvud och kropp samtidigt som jag talar lågt och lugnt om att allt kommer bli bra. Det är då jag inser att jag glömt ge honom hans Zylkène idag, tabletten mot oro. Självhatet. 

Till slut förstår jag att vi måste försöka ta oss hem, för det är först då som han helt kommer kunna ta sig ur det svarta. Skogen ger alldeles för många intryck. Försiktigt och varsamt, omväxlande glatt och lugnt talar jag med honom under den sista biten hem. Vi lyckas undvika de människor som kom i vår väg på ett positivt sätt, och till sist var vi äntligen hemma. Vi var båda helt slut. Efter att ha sett till att Hugo kände sig älskad, lugn och trygg igen tog jag en "sittdusch". Ni vet, när man är så sliten, nere och trött att man bara kryper ner mot duschväggen och låter det varma vattnet göra sitt bästa för att tina upp ens sårade själ medan man tittar apatiskt mot duschdraperiet. Några minuter senare tittar Hugos huvud in. Nyfiken och glad trots hans något slitna uppsyn. Drog då bort drapperiet och frågade om han också ville värma sig lite. Det ville han bestämt för in kom hela kroppen. Ömt lät jag vattnet ta hand om hans själ med. Han bara blundade och njöt.

När jag satt där i skogen insåg jag hur rätt polisutdömandet var om det beskrev honom såsom han var i en stund som denna. Det var av medlidande de ville ta bort honom från hans ångest. Och jag förstod precis hur de kände. Jag har aldrig sett en hund så djupt nergången psykiskt som jag såg Hugo idag. Det handlade inte om ilska, inte om rädsla. Men det handlade om stress. Stress över att inte ha koll på miljön runt omkring. Över att inte kunna skilja ut vad som är hot. 

På filmen tycks jag vara ganska nonchalant kring Hugos beteende. Jag ska medge att det var inte förrän en bit in av filmandet som jag insåg vad som verkligen höll på att hända. Det kan verka som att jag skrattar bort det eller är irriterad på honom. Egentligen är detta mig precis på gränsen mellan extrem trötthet och stark oro. Jag lovar att anledningen till att jag inte lade ner kameran tidigare var för att jag trodde det vore bra att ha det på film efteråt så vi kunde få hjälp att slippa den sortens upplevelser i framtiden. Jag insåg bara inte i tid att Hugo hade passerat en allvarlig gräns. Nu vet jag bättre. What doesn´t kill you, makes your dog stronger.

Nu ligger Hugo och sover bredvid mig på vardagsrumsmattan. Han har fått täcke om sig och verkar nöjd de stunder han vaknar till. Tur nog är den Hugo som jag såg idag inte den vanliga Hugo. Trots allt är detta en erfarenhet och inte en upprepning.

Tänker ikväll på alla andra där ute som också gör sitt bästa just nu för att rehabilitera hundar såsom Hugo. Att ta den enkla vägen är inte vår grej, fortsätt vara starka!