Som ni kan se på första bilden där Hugo står framför sin kärleksgrotta så är han rejält mager. Ja, det är ryggkotorna som sticker ut så där mot väggen. Ida har skaffat mig valpfoder så att han får lite extra fett i maten.

Nu på kvällen var det dags för hans tredje mål mat. Men efter att ha bökat runt i skålen ett tag blev det inget mer. Är så ovan vid hundar som inte äter. Vad jag förstått är detta tecken på stress. Jag har därför sett till att jag sitter ner i köket och pysslar med annat eller själv äter så att han får lugn och ro för stunden i alla fall. Efter någon timme provade jag klicka på lite baconost men fick inget nämnvärt resultat. Men så kom det sig så att min mage sa stopp när det ännu var kvar en del potatismos på tallriken. Lite på "testing testing" körde jag ner det i hundmaten och blandade om. Och så var det varsegod ännu en gång. Och nu jäklar! Det började lite försiktigtsvis, men sedan hörde man hur fler och fler foderploppar knastrade till mellan tänderna. Resultat: Skål tom. Åh... Kände mig som en nöjd hönsmamma. Fast med dennes adoptivson med flappiga öron... 

Potatismos alltså. Då vet man. Antecknar.

Nu ligger han nöjd och proppmätt på mattan med en synlig bula på magen. En liten food baby.

Vi är båda två chockade över dagens motion. Tre gånger 45 minuter motion, har hitintills idag blivit två promenader, den ena på 1,5h och den andra på två timmar. Jag har skavsår och Hugo somnar så fort han lägger sig ned. Svårt att beräkna hur lång tid en runda tar när det är helt annat att gå med en hund som vill undvika djur och människor. Vi har sicksackat oss igenom våra rundor, med list och godis från min sida och välvillig tillit från hans. Ja bortsett från några stackars motionärer som nog kände sig lite väl utpekade av hans chockerande galoppsprång åt deras håll när jag inte var redo har nog Eskilstuna klarat sig helskinnat från vår första dag in action.

Till min hjälp, eller ja, hela Hugos framtid är tack vare den ideella föreningen Hundar utan hem. Det var hundpsykologen Ida Brånn som tog sig an ärendet med energi och professionalitet när jag ringde i min nöd efter att ha beslutat mig för att följa min magkänsla om att den här hunden inte var rätt bedömd. Det är nu Ida som stöttar mig hur jag ska rehabilitera Hugo. Och tack gode gud för det. För visst räcker kärlek långt, men man kan nog få skavsår av att bara bli klappad också. Hundar utan hem står dessutom får försäkringskostnaden och jag har fått massa hundmat och halsband, medicin och så vidare. Helt otroligt!

Dagens upptäckt: Vattenpölar. Grabben älskar vattenpölar. Börjar fundera på om man kan bära med sig en vattenpöl istället för godis. Hade fungerat fenomenalt. Han blev också motvilligt förtjust i att duschen blir till en vattenpöl när jag använder den. Men vi väntar lite med sådant... Särskilt med tanke på att duschen inrymmer "den stora stygga vattenskrapan".

Nu ska vi dra upp oss till vår tredje promenix idag. Den blir nog en lite mer handikappvänlig version...