Cyklade precis iväg till Ica den Större som ligger lite längre ifrån oss för att köpa mutor till Jacob och Hugo att ha till ikväll. Väl framme vid kassan radade jag upp mina varor. Jag är en sådan som lägger alla sträckkoder åt rätt håll och inte bygger berg. Sist bland alla varor lade jag mina varsamt upplockade munkar. Dem ville jag ju inte krossa bland resten när de åkte ner i uppsamlaren tänkte jag. Skulle plocka upp påsar när jag märker att någon ungefär står på mig. Ursäktar mig lite. Ser sedan att det är en medelålders man, ganska lång med hästsvans. Och någonting är off. Detta understryks av att han helt sonika tar kunddelarpinnen och med styrka trycker ihop alla mina varor till ett berg. Jag bara stirrar på honom. Han kollar på mig och rycker på axlarna med ett ansiktsutryck någonstans mellan "Vadådå?!" och "Nej, jag vet inte heller varför jag precis gjorde så där." Han har ju inte ens några varor på bandet. Jag tittar på mina stackars munkar. De ligger nu som ett ihopfällt dragspel i sin påse. 

När han passerar mig med sitt nyinförskaffade Lucky Strike-paket tar han mig på höften och säger "Ha en trevlig helg du!". "Detsamma du..." Svarar jag. På väg ut genom Icaportarna hör man mannen skråla "Pluto! Pluto!!". Och jag tänker bara, det är inte sant...

Och visst. Där ute sitter en fin vovve med en pinne i munnen och väntar på sin husse. Det står en äldre tant där som tydligen har gullat lite med den. Mannen kommer fram och är munter och glad. Pratar med tanten om "Pluto", som tydligen är en tik och elva år. Och så säger han. "Hon vet att hon ska få stryk sedan när vi kommer hem." Han vänder sig ner mot det otroligt väna hundansiktet och spottar ur sig "Ja, du vet att när vi kommer hem då kommer jag ta den där pinnen du har i munnen och slå dig med." Tanten bara gapar. Säger ett tafatt "Nej, men så ska man inte göra med hundar..." Mannen bara skrockar och säger att jo, det ska man visst. Tills att de blivit sådär lydiga efter en stund. Det är bra. Jag är helt chockad. Mår illa. Vill gå fram och verbalt banka skiten ur mannen. Egentligen låna pinnen av Pluto en stund, slå av näsbenet på hästsvansalkolisten, för att sedan ge tillbaka pinnen. Jag vill få hans namn och uppgifter, kontakta polisen. Jag vill inte gå därifrån. Lämna den fina hunden med sin påverkade husse. Hugos historia skriker i mitt inre och tusen frågor blommar upp som de förädiska skönheterna som dekorerar nässlor och kaktusar. Det är till och med en stor möjlighet till att Hugo har träffat den här hemska personen. Men mest av allt känns det som jag står framför en av dem som dragit in min oskyldiga Hugo i sitt trassliga liv med alkohol, narkotika och slagsmål. 

Under tiden jag slogs för att behålla Hugo i livet och ge honom en ny chans talade jag mycket med polisen. Jag frågade även om, i och med att de visste vilka Hugos tidigare ägare var, om dessa nu var försatta med husdjursförbud. Polisen svarade då att de inte gjorde sådant även om man kunde. För mycket jobb.

Vad ska man göra egentligen...?!