Äntligen lördag!

Idag kom två efterlängtade människor in i mitt och Hugos gemensamma liv. Hundpsykologen Ida och min bästa kompis Jacob. Ja, Ida har ju i för sig varit med hela tiden. Men man kan väl fira varje gång man har turen att möta en fin människa tycker jag! Och Jacob har ju bokstavligt talat stått utanför huset och trampat men inte fått komma in och träffa Hugo innan, så det var härligt att äntligen få presentera två av världens finaste killar för varandra. 

Ida och Jacob väntade utanför huset på mig och Hugo. Där körde vi den nu etablerade presentationstekniken där Jacob stod och kastade godis omkring sig medan Hugo fick bekanta sig med hans dofter i lugn och ro utan direkt kommunikation från Jacob. Det gick bättre än väntat. Hugo var ju förståss på väldigt glatt humör över att få träffa Ida igen vilket säkert underlättade det hela. Några gånger hoppade Hugo upp med tassarna på Jacobs bröst och puttade till. Liksom för att markera att han minsann skulle genomskåda honom om Jacob var en bad guy. Men muskelknutten Jacob är svår att rubba på så han stod stadigt kvar. Ida uppmuntrade honom att inte vända Hugo ryggen, såsom tjejerna fått göra när Hugo hoppat. Detta för att Jacobs rörelser nog mer skulle trigga än annat. Efter några sådana "Hörrö!"-hopp verkade allting till belåtenhet och vi började vår tremanna-fyrtassa-promenad uppåt Vilstaskogen. 

Åh, vad Hugo trivs i grupp! Han går så fint (mestadels) och verkar mycket mer avspänd. Antagligen känner han väl att det inte längre är upp till honom att se till så jag klarar mig helskinnad genom varje promenad. Dessutom fick man ju tre gånger så mycket beröm, kel och godis idag - underbart! Den kommande tiden ska vi fokusera vidare på den sociala biten och fortsätta introducera människor via promenerandet. Vi ska också bli observatörer, jag och Hugo. Ida menade på att det är nyttigt för Hugo att bara få titta på folk i lugn och ro vid sidan om. Därför kommer vi under de närmaste veckorna även hålla till på parkbänkar och uggla ihop. Det går ju också bra. Lite mer så där fransk livstil tänker jag mig. Ja, eller är det inte lite fransk film att sitta med sin hund på en parkbänk under hösten?

Efter promenaden var det dags för Jacob att bli förste kandidat till att få komma in i min lägenhet sedan Hugo flyttade in. Ida instruerade att Jacob skulle gå in först tillsammans med henne och sätta sig i lugn och ro i köket. Därefter skulle jag och Hugo komma in i lägenheten. Jacob gav godis till Hugo för att säkerställa honom om att det var lugnt. Allting flöt på väldigt bra. Efter några minuter av köksmingel låg Hugo utsträckt på golvet och sov. Ingen oro där inte.

Känns så härligt att se ännu en kompis hitta in till Hugos hjärta. Inte för att det är svårt. Vovven är ju en liten kärleksmums!

Nu är det dags för lite nattliga kisserier, sedan ska vi leka vardagkväll och gå och lägga oss. Ja, för när man har hund är det alltid en dag i morgon också. Och den börjar tidigt...

Jacob fjäskar snyggt. Ingen ögonkontakt, massa korv - Hugo is nöjd!

Hugo har hittat mannen i sitt liv!

JAG HAR HANDLAT MAT!!! Haha, jo men det känns så stort för mig! En kvart var jag borta och han skällde knappt när han hörde mig prata med grannen. När jag väl stid utanför var han tyst. Duktig kille!!! ...fast det sa jag förståss inte. Ska ju vara lite sådär nonchig och bara kasta lite godis till honom när jag går in. Så att han börjar avdramatisera min frånvaro. Är i alla fall mäkta nöjd med dagen! 

Det är så härligt att det märks att han är smart och arbetsvillig. Saker vi tränar på, typ som att man måste sitta och vänta för att få gå ut och in genom dörrar som öppnas - funkar jättebra nu efter bara två dagars godisfritt praktiserande. Har läst på lite grann om de raser han är en mix av. Kommer få utmana honom intellektuellt ännu mer tror jag. Och så ska det bli häftigt att börja springa med honom. Jag som aldrig ens känt mig bekväm med att springa med kompisar. Har en målbild av oss springandes genom skogen på landet, utan koppel men med full tillit och kontroll. Men först måste vi ju se till så att det faktiskt går att promenera med grabben ordentligt.

Nu ska här kuras ihop och sovas. En i sängen, en på sin gosefilt. God natt världen!

Superdupergos! <3

Andra träningen med promenadkompis idag! Vi fick med oss min underbara Katti runt vår sträcka i Vilstaskogen. Funkade lika bra idag som igår. Kanske var Hugo något mer hoppig, men Katti var duktig på att vända ryggen och ignorera. Hugo delade ut pussar som tack för kel och godis. Det här känns väldigt bra!

Fick även veta av vår Hundpsykolog Ida att jag ska börja arbete mer frekvent med ensamhetsträning. Tidigare har jag som max varit nere i källaren och dragit fram en jacka lite snabbt. Sedan har det varit ett väldigt springande ut och in genom min dörr när jag haft tid över. Han gläfsar och skäller lite, ibland hör man hur han hoppar mot dörren men det brukar dö ut om man inte hörs i trappuppgången. Nu ska vi utöka till en kvart. Det hinner ju jag gå och handla på!!! Sådan lyx! Känns väldigt drygt att behöva be sina vänner om hjälp för att få hem livsmedel mm, så detta är något jag sett fram emot något enormt. Tur att jag bor bara någon minut från Ica. Mina bästa killkompisar har verkligen varit underbara nu under den första veckan. Hämtat ut jackor på kem (mycket jackor i mitt liv just nu...), handlat mat, lämnat skolböcker. Utan dem hade jag varit helt strandad. Jacob ska handla kompostgaller till mig idag så jag kan börja avgränsa lägenheten inför de stora etapperna i ensamhetsträningen. Sedan ska väl bästisarna få vila lite ett tag.

De har ju inte ens fått träffa Hugo! Detta eftersom han är mer rädd för män. Men till helgen ska Jacob få arbeta när Ida är här äntligen. Vet att han längtar... Hugo också, men det vet han inte än bara. Nästa man på tur är Niklas. Jag är i mig själv en väldigt social person så även om jag inte har några svårigheter med att vara ensam är det väldigt viktigt att utveckla Hugos sociala kompetens. Skönt att det gått så bra hittills!

Nä, gud vad han fjärtar nu killen! Måste nog gå ut och rätta till hans "tarmbalans" lite, haha!

Thank you my lord för Ida hundpsykolog! Efter inlägget på bloggen igår svarade hon mig på mail och berättade hur det egentligen låg till. Hon menar på att jag måste sluta läsa in för mycket i det Hugo gör. Allt kan inte kretsa kring att han mår dåligt. Tvärtom, det som hände igår på promenaden var helt enkelt en väldigt tagen hund av alla spännande intryck. Som hon själv skrev är Hugo en hund utan miljöträning, socialisering, regler och rutiner, som inte haft möjlighet att leka av sig sin valptid. Detta tar sig i uttryck såsom det gjorde på filmen. Hon bad mig tänka på Hugo lite som en åtta veckors-valp. Hur självklart det är för en när en liten valp springer kors och tvärs när man introducerar honom till den stora världen. Det behöver inte vara värre än så. Skönt!

Tänk att jag gjorde exakt samma sak som de andra, som jag arbetat lite grann emot för att få ta hand om Hugo, gjorde. Det vill säga tolkade in felaktiga slutsatser utefter hans signaler. Precis som poliserna, som också såg Hugos utspel som ångest och stress, gjorde jag det med för ett ögonblick. Nä, tillbaks ner på jorden. 

Och för att fira denna insikt tog vi tag i stora steg 1 idag inom området socialisering! Min solstråle Cornelia mötte upp oss för promenad idag. Jag hade förberett henne nog efter tips från Ida. Hon stod lite längre ner på gatan, lite i profil och när vi kom närmare hejade vi på varandra. Medan hon stod kvar och nonchalant slängde ut godisar till Hugo gick vi fram till henne. Där stod hon och jag och pratade utan att bry oss om Hugo. Han fick sniffa runt och käka godisar i lugn och ro för att skaffa sig en uppfattning om denna nya människa. Efter ett tag kunde Cornelia ge honom godis ur handen och svansen började vifta. Under promenaden gav både jag och Cornelia Hugo uppmärksamhet och belöningar. Till följd av detta betedde han sig som en riktig stolt och kolugn pimp. "Här går jag med mitt harem av tjejer, just chillin´..." Mycket mindre drag i kopplet och mycket mer positiv uppmärksamhet till oss på andra sidan av det. Kan också säga att det var oerhört skönt att ha Cornelia med. Har saknat människor känner jag! Det blir ju lite ensamt att bara diskutera livet med en hund. Även om han lyssnar väldigt bra när han sitter och tittar på mig medan jag håller monolog. Tror jag... Mer kompispromenader i alla fall! Det här var ju underbart för oss båda. I slutet av promenaden blev Cornelia överöst av pussar. Bättre omdöme kan man inte få tycker jag!

Nu ska vi leka döda lejon. Det vill säga, sova.

God natt människovärlden och hundvärlden!

Vi börjar mer och mer förstå varandra. Att lägga sig på mattes skor betyder tydligen "Nu går vi ut hörrö." 

I morse när killen låg och halvsov medan jag pluggade fick jag för mig att locka på honom så som man gör med en häst. *smack smack* och en Hugo som undrade "Vad i hela fridens namn gör du???!" Hahaha!

Efter lite vila och ombry har både jag och Hugo blivit piggare och gladare. Förutom det som hände på promenaden har det faktiskt varit en väldigt fin dag! Nu på kvällen satte jag på Kylie Minogue och dansade järnet ihop med en överförtjust vovve. Blev till och med uppbjuden till lite pardans av en viss herre på bakben.

Lite morgongos!

Teamet som jobbar, jag och Hugo!

En intensiv dag senare. <3

Som jag var inne på under förra inlägget är det här inte en sagovariant av verkligheten. Jag vill verkligen visa hur arbetet går, och då måste jag också kunna lägga min stolthet och rädsla åt sidan och visa när det är riktigt, riktigt dåligt.

Idag upplevde Hugo hans svåraste stund hos mig hittills. Och jag med. Han gick in i sig själv och helt plötsligt omvandlades iver till fruktansvärd stress och ångest under vår promenad på eftermiddagen. Av en händelse filmade jag början och en bit in i det. Ville visa vår hundpsykolog Ida hur det är när det inte går så bra ute, för att kunna få hjälp när inte de vanliga metoderna räcker till. Strax efter att jag stängde ner kameran blev det riktigt illa och mitt uppe i det lyckas han få mig att tappa taget om kopplet. Han försvinner in i skogen. Paniken flödade in i hjärtat. Det här var absolut det värsta som kunde hända och jag skulle aldrig förlåta mig själv om...helvette. Jag hann tänka "Tack gode gud att jag knutit fast ljusblå bajspåsar på kopplet så att jag kan se honom!!". Jag "smygkuta" efter honom med skräcken i varje muskel - inte för snabbt så han skrämdes iväg, och heller inte så långsamt så han kunde försvinna i mörkret. Av någon anledning väljer han helt plötsligt att springa tillbaka mot mig och jag kastar mig ner i skräddare mitt i den sura mossbädden och sträcker ut armarna försiktigt som en mamma som är med på leken. Vissa hundar har ju då en tendens att bara luras och kutar medvetet förbi en när man tror man äntligen fått kontakt. Men inte Hugo. Han stannar framför mig så jag kan fånga kopplet och jag överröser honom med kärlek och två nävar godis i blixtsnabb takt. I hans ögon ser man stressen. Hela hans kropp skriker oro, varenda centimeter av skogen är under hans panikslagna analysering. Jag sitter där sedan med honom i femton minuter, klappar långa långsamma tag över huvud och kropp samtidigt som jag talar lågt och lugnt om att allt kommer bli bra. Det är då jag inser att jag glömt ge honom hans Zylkène idag, tabletten mot oro. Självhatet. 

Till slut förstår jag att vi måste försöka ta oss hem, för det är först då som han helt kommer kunna ta sig ur det svarta. Skogen ger alldeles för många intryck. Försiktigt och varsamt, omväxlande glatt och lugnt talar jag med honom under den sista biten hem. Vi lyckas undvika de människor som kom i vår väg på ett positivt sätt, och till sist var vi äntligen hemma. Vi var båda helt slut. Efter att ha sett till att Hugo kände sig älskad, lugn och trygg igen tog jag en "sittdusch". Ni vet, när man är så sliten, nere och trött att man bara kryper ner mot duschväggen och låter det varma vattnet göra sitt bästa för att tina upp ens sårade själ medan man tittar apatiskt mot duschdraperiet. Några minuter senare tittar Hugos huvud in. Nyfiken och glad trots hans något slitna uppsyn. Drog då bort drapperiet och frågade om han också ville värma sig lite. Det ville han bestämt för in kom hela kroppen. Ömt lät jag vattnet ta hand om hans själ med. Han bara blundade och njöt.

När jag satt där i skogen insåg jag hur rätt polisutdömandet var om det beskrev honom såsom han var i en stund som denna. Det var av medlidande de ville ta bort honom från hans ångest. Och jag förstod precis hur de kände. Jag har aldrig sett en hund så djupt nergången psykiskt som jag såg Hugo idag. Det handlade inte om ilska, inte om rädsla. Men det handlade om stress. Stress över att inte ha koll på miljön runt omkring. Över att inte kunna skilja ut vad som är hot. 

På filmen tycks jag vara ganska nonchalant kring Hugos beteende. Jag ska medge att det var inte förrän en bit in av filmandet som jag insåg vad som verkligen höll på att hända. Det kan verka som att jag skrattar bort det eller är irriterad på honom. Egentligen är detta mig precis på gränsen mellan extrem trötthet och stark oro. Jag lovar att anledningen till att jag inte lade ner kameran tidigare var för att jag trodde det vore bra att ha det på film efteråt så vi kunde få hjälp att slippa den sortens upplevelser i framtiden. Jag insåg bara inte i tid att Hugo hade passerat en allvarlig gräns. Nu vet jag bättre. What doesn´t kill you, makes your dog stronger.

Nu ligger Hugo och sover bredvid mig på vardagsrumsmattan. Han har fått täcke om sig och verkar nöjd de stunder han vaknar till. Tur nog är den Hugo som jag såg idag inte den vanliga Hugo. Trots allt är detta en erfarenhet och inte en upprepning.

Tänker ikväll på alla andra där ute som också gör sitt bästa just nu för att rehabilitera hundar såsom Hugo. Att ta den enkla vägen är inte vår grej, fortsätt vara starka!

Nu sitter jag med Hugo slappandes intill mig här igen. Vår tredje kväll. Lätt slitna efter dagens erfarenheter, goda som sura.

Den här bloggens syfte är att ge insyn i hur det är att rehabilitera en hund. Vi har ingen möjlighet att säga nu om det kommer gå bra eller inte för Hugo, det är viktigt att poängtera. Vi får helt enkelt göra vårt bästa och se. Bloggen ska alltså inte figurera som en framgångssaga utan fokuserar på resan. Med alla dess framgångar och motgångar. För det kommer inte vara enkelt. I mångas ögon är Hugo redan dömd att misslyckas. Men bland de som är kunniga inom området råder det stort hopp. Och Hugo själv visar hela tiden hur tacksam han är över att leva. 

Som ägare, vilket jag ändå är även om jag också figurerar som jourmatte, är det ett arbete med mig själv likväl som med den jag behandlar. Hur lätt det är att känna nederlag ute när Hugo skrämt upp ett äldre par ute med sina minivovvar. Hur man känner sig otillräcklig när man inte får kontakten man hoppas på ute på promenaden. Man ser folks blickar och känner tyngden av både fördommar mot vissa hundraser och missbelåtsamheten över att hunden de möter inte beter sig som den "borde". Att ha is i magen, lita på sin kompetens och finna solstrålarna. Det är saker jag kommer träna på samtidigt som Hugo lär sig att gå fint i koppel, ignorera grannarnas steg i trappen och tro gott om människor. Det är minsann ett gemensamt arbete.

Dagens solstrålar:

Hugo älskar verkligen vatten! Han höll på att dra i mig när jag presenterade honom för badstranden på vägen hem. Skrutten såg ut som ett exalterat (hårigt) barn på julafton. Så härligt att se honom lycklig och obekymrad.

Väl hemma såg han ut som en prickig korv eller kanske en mögelost av all lera som skvätt upp under promenaden. Kärleksbeväpnad med hot dogs lockade jag försiktigt med honom in i duschen. De två baktassarna stannade gärna utanför kanten då och då, men tusen ton beröm och några välförtjänta korvbitar senare stoltserade en ren och lycklig vovve fram och tillbaka i lägenheten med sväng på stjärten.

Promenaderna gör honom gott. Han är nu under kvällen så slut att han faktiskt inte orkar reagera på alla ljud i trappuppgången. Och jag har lyckats lämna honom ensam i rummet utan att ha fått en svans med mig när jag gått omkring. Fantastiskt!

Det mest oväntade var att grabben lärde sig "ligg" idag! "Sitt" och "Vacker tass" kan han sedan innan, men detta fenomen att man även kanske blir ombedd att lägga sig ned ibland var nytt. Ja... Det kanske inte går alltid. Men jag blev så överraskad över den oväntade responsen att han måste ha trott sig löst livets gåta.